Onsdagar är numera inte bara bajsfria.
Dom är ångestladdade också.
Virpan går ju som bekant på simskola varje onsdag.
Och varje gång måste jag jobba med mig själv.
Milt sagt!
Under två onsdagar har barnen simmat runt i djupa bassängen utan simdyna.
Hängandes i någon vippig frigolitkorv.
Det är ungefär 8-10 femåringar simfröken ska ha koll på.
Jag är helt svettig, pulsen är skyhög och efteråt får jag universums värsta huvudvärk.
Jag står och tokstirrar med ögon som pingisbollar på Virpan genom glasrutan, jag släpper henne fan inte med blicken en endaste sketen sekund, medan alla andra föräldrar sitter och pratar och fikar.
Vafasen, rätt vad det är kanske hon bara tappar greppet och försvinner ner på botten, utan att simfröken märker något.
Men då kommer baywatch mamman springande och dyker i. Har faktiskt funderat på att ta med extra kläder eller kanske sitta där i bikini.
Förra gången sa jag till simfröken att om hon undrade vad jag höll på med (läs stod upp och stirrade med en totaly galen blick där bakom glaset) så jobbar jag bara med mig själv.
Jo, jag har sett det, sa hon.
Jaha.....jag som trodde att jag var något sånär diskret.
Och det här med att jag jobbar med mig själv är bara en fin fras och jordens underdrift.
Jag håller faktiskt nästan på att få en infarkt varje onsdag......
Idag var det bara värst.
Nu ska dom inte ens hålla sig i frigolitkorvarna, utan simma själva.
Virpan kan INTE simma själv, så är det bara.
Näää, jag vill inte prata mer om det här nu.
Det är inte hälsosamt, jag har faktiskt passerat 40.
Hon överlevde iallafall, och nästan jag med.
