Vad svarar man på det?

Innan sänggående kommer alla stora livsfrågor upp.
Saker som oftast är omöjliga att svara på.

Mamma, vart var jag innan jag var en av pappas spermier?

Vad svarar man på det?

Någon som har ett bra svar på denna fråga?

Virpan 6 år!!

Min bebis fyller 6 år idag.
För 6 år sen låg jag som en lycklig, svullen, nysnittad padda.
Till hösten börjar hon skolan.
Så man kan inte kalla henne bebis längre.
Snyft!!

Karatebruttan!!

Om att ha koll!!

Det är fiffigt med mycket snö.
Jag behöver inte gå ut för att hålla koll på barnen.
Jag kan stå i fönstret.

Onsdag i februari!!

Jaha, då har man skottat sig dyngsvettig två gånger idag.
Varit på simskola och blivit svettig, eftersom dom simmade med enbart korvarna idag.

Snart ska jag ta ett långt bad, helt ensam.
Virpan sover över i tonåringens rum inatt.
Hon är galet exalterad.
Tonåringen är måttligt exalterad.
Just nu tittar dom på "Lotta på Bråkmakargatan" och dricker smootie.
Tonåringen har NOGA instruerat Virpan att hon ABSOLUT inte får spilla i nya sängen.

Det ska bli intressant hur kvällen kommer att avlöpa.
Om Virpan ens kommer att somna.
Hehe......

Det känns inte helt stabilt!!

Virpan går ju som sagt på karate.
Hon tycker det är jättekul och har verkligen utvecklat sin teknik.
Förr om kvällen när hon skulle sova låg hon och pratade med sig själv

Nu ligger hon och sparkar och slår i sängen och viskropar
-Uss
-Kia
-San

Troligtvis stavas det inte alls så eftersom det är på Japanska men det låter så när dom skriker på karaten.

Dessutom ligger hon bredvid mig inatt,eftersom mannen är på resande fot.
Det finns risk för att jag kan vara nockad i morgonbitti.

Natti natti

5 åringar tänker lite annorlunda!!

Virpan gnuggar tinningarna och mumlar.....
Jag undrar vad hon säger.
- Jag önskar att jag kan flyga med tankens kraft.
???????
- Alltså flytta saker med tankens kraft.

Det är alltså sådant man funderar på när man är 5 bast.

RIP!!

Två godisråttor har under eftermiddagen kraschat och smaskat på det dammiga pepparkakshuset.
Hoppas deras små magar klarar sig.

Virpan går i mammas fotspår!!

Hahahaha!!

Igår när vi höll på att dekorera pepparkakshuset kom Virpans kompis T och hälsade på.
Vi småpratade lite och jag frågade henne vad hon gjort under dagen.
T - Vi har åkt och handlat julklappar, jag köpte en till Virpan också, men det var bara pärlplattor.

Jag - Jaha, det kanske du inte ska säga högt!

T - OJ!

Jag till Virpan- Nu får du försöka glömma bort vad hon sa.

15 minuter senare utbrister Virpan förkrossad;

- Mamma, det är faktiskt svårt att glömma bort saker som någon har sagt till en, det kommer nog inte att gå.

Dagen kommer gå i frustruationens tecken!!

Virpan är extremt förväntansfull.
Jag har definitivt inte samma känsla.
Jag har i ett svagt ögonblick lovat att vi ska baka pepparkakshus.
Jag gör det varje år,trots att jag vet hur det blir.
Jag bränner mig på sockret, kristyren blir för lös eller för hård, allt blir snett och mitt tålamod har rest på semester.
Och då snackar vi byggsats från icamaxi.

I år är det värre, mycket värre.
I år sa vi kavla, trycka ut väggar och tak, grädda skiten och SEN sätta ihop den.
Passformen kommer vara total.
Jag har lånat några mallar för ett Muminhus av en kollega.
Jag fattar inte hur jag kunde gå med på det.


Återkommer när jag lugnat ner mig......

Tålamod är inte min bästa vän!!

Virpan är en mycket väl fungerande unge, vill jag påstå.
Men när gäller att gå i affärer funkar det inte.
Hon blir helt förändrad och tappar alla koncept.

Hon tror att hon måste köpa något varje gång.
Hon hittar alltid något hon bara måste ha varje gång också.
( man undrar varifrån det behovet kommer )
Idag var inget undantag.

Vi skulle köpa tyg till kökssoffan, bara det hade jag tydligt förklarat innan.
Det började med en illrosa sidenkudde med paljetter på, som hon skulle ha till varje pris.
Hon skrek, förmanade och spärrade vägen för mig.
Jag försökte lugnt och lite halvt väsande förklara att nu fick hon sluta.
Då ändrade hon sitt focus när hon fick syn på ett rosa smyckeskrin med en ballerina i.
Skrikandes och tjatandes drog jag med henne mot kassorna, där hon i ett desperat sista försök skrek om ett tuggummipaket.
Efteråt var hon hysterisk och jag arg och svettig.

Väl ute i bilen säger hon med förmanande röst till mig:

- Mamma, det är det här som kallas mobbning, bara så att du vet det till nästa gång!!

Någon nästa gång känns i nuläget inte aktuellt......

Herregud!!

Det verkar inte som mina barn lever i verkligheten.
Den ena har en önskelista som skulle få Bill Gates att börja samla tomburkar.
Nu undrar den andra lite försynt om vi inte ska bli bjudna till slottet och äta middag med kungen snart, eftersom vi har ju aldrig varit där på middag.

Jomenvisst, jag slår en pling och hör om Ers Höghet har något inbokat i helgen, eller om det är ok att vi kvistar förbi på lördag kväll för en liten supè i all enkelhet.
Han kanske skulle kunna ge tonåringen ett tågkort på sj också för 40 papp och en iphone och en ny systemkamera och en ny laptop och lite presentkort på kicks så man kan sminka sig lite också......... osv, osv........

Morrrrrrrrrrrrrrrrr

Om att tappa greppet!!

Onsdagar är numera inte bara bajsfria.
Dom är ångestladdade också.
Virpan går ju som bekant på simskola varje onsdag.
Och varje gång måste jag jobba med mig själv.
Milt sagt!

Under två onsdagar har barnen simmat runt i djupa bassängen utan simdyna.
Hängandes i någon vippig frigolitkorv.
Det är ungefär 8-10 femåringar simfröken ska ha koll på.
Jag är helt svettig, pulsen är skyhög och efteråt får jag universums värsta huvudvärk.
Jag står och tokstirrar med ögon som pingisbollar på Virpan genom glasrutan, jag släpper henne fan inte med blicken en endaste sketen sekund, medan alla andra föräldrar sitter och pratar och fikar.
Vafasen, rätt vad det är kanske hon bara tappar greppet och försvinner ner på botten, utan att simfröken märker något.
Men då kommer baywatch mamman springande och dyker i. Har faktiskt funderat på att ta med extra kläder eller kanske sitta där i bikini.

Förra gången sa jag till simfröken att om hon undrade vad jag höll på med (läs stod upp och stirrade med en totaly galen blick där bakom glaset) så jobbar jag bara med mig själv.
Jo, jag har sett det, sa hon.
Jaha.....jag som trodde att jag var något sånär diskret.
Och det här med att jag jobbar med mig själv är bara en fin fras och jordens underdrift.

Jag håller faktiskt nästan på att få en infarkt varje onsdag......

Idag var det bara värst.
Nu ska dom inte ens hålla sig i frigolitkorvarna, utan simma själva.
Virpan kan INTE simma själv, så är det bara.
Näää, jag vill inte prata mer om det här nu.
Det är inte hälsosamt, jag har faktiskt passerat 40.

Hon överlevde iallafall, och nästan jag med.

Virpan reflekterar!!

Ikväll när jag och Virpan badade så berättade jag att det inte fanns något varmvatten imorse, att det var iskallt.
Hon tänkte efter en stund och sa sen med eftertryck:
- mamma, jag tror att alla lamporna tagit värmen från vattnet. Om vi släcker lamporna på morgonen så blir nog vattnet varmt.

Det är ju ett sätt att se på saken!!

Mycket orutinerat!!

Jag är helt slut.
Efter fyra timmar på Gustavsviks äventyrsbad gav vi upp.
Jag hade inte åkt något alls.
Jag brukar verkligen gilla alla rutschbanor och forsen.
Extremt orutinerat att åka dit en höstlovs fredag.
Hela mellansverige var där.

När vi kom hem ringde en kompis mamma från förskolan och bjöd Virpan på Halloweenfest imorgon kväll.
Virpan hoppar nu jämfota och skriker av glädje.
Toys`rus nästa.

Fem år och redan tonåring!!

Det känns nästan som vi har tre tonåringar i familjen.
Idag har Virpan varit på bibblan med förskolan och tittat på en " tant Gertrud "
- Vet du mamma, den va asbra bah, och Theo och jaba asgarava hela tiden.
- När vi kom dit stod det " Väck mig" och då asgarva vi bah!

Jösses!

Internets baksida!!

Idag har jag varit på en heldag som handlat om "barn & internet.
Mycket intressant, upplysande och extremt skrämmande.

Jag tycker att jag är en ganska upplyst förälder med både blogg och Facebook.
Dessutom är jag på bilddagboken och rotar titt som tätt.
Kort sagt så försöker jag hålla mig ajour med vad som händer på nätet där barnen lever en stor del av sitt liv.
Samtidigt som själv är intresserad av att kommunicera med andra, läsa bloggar osv.
Jag tycker också att jag har en schysst dialog med tonåringen om det här med internet.
Jag har till och med gjort polisanmälan mot kränkning över internet.

Men jag blev chockad ändå.
Fy fan, rent utsagt.
Vad mycket skit det finns som våra barn matas med varje dag.
Sajter som uppmanar våra barn att vika ut sig, autentiska avrättningar, filmer/bilder på döda barn/människor, chatter där 13 åringar får pengar direkt in på kontot om dom utför vissa saker framför webcamen.........
Jag är spyfärdig.
Så mycket uppinningsrika metoder för hur man bäst mobbar och kränker varandra som det finns, hade jag ingen aning om.
Detta borde alla föräldrar få kunskap om.
Tidigt, redan i förskoleåldern.
Det räcker inte att ta den diskussionen på mellanstadiet.
Det måste förebyggas på ett tidigare stadium.

Nu måste jag tänka ut vad jag ska göra av denna kunskap på bästa sätt.

Trevlig fredag på er!

BVC!!

Förövrigt har jag varit och besiktigat Virpan idag.
Hon gick igenom utan anmärkning.
Eller snarare med beröm godkänt.
Hon körde sitt paradnummer= rita fem prinsessor på samma papper med örhängen,ögonbryn och utan hår.
Sen förstår ni, skrev hon hela familjens namn också.
Och det tyckte sköterskan var helt ooootroligt.
Nä, jag ska inte skämta om henne, för hon är världens gulligaste människa och jag kommer sakna henne eftersom detta var sista gången vi gick dit. Sen tar skolhälsovården över.

Ni får ursäkta, men nu måste jag stå på pass och vänta medan Virpan gör sina behov också.
Annars blir det ju orättvist ju!

Jag har en stalker!!

Jag är verkligen otroligt lyckligt lottad som har en sån underbar man.
Verkligen!
Särskilt som Virpan i ett obevakat ögonblick lyckats få honom att inhandla en scooby Doo film.
Hon är som sagt bara 5 bast och kan inte riktigt avgöra vad som är lämpligt att titta på.

Hur som helst, så har hon då tittat på denna skitfilm, (enligt mig.)
Vilket innebär att hon är som ett nervvrak. Skriker panikartat varje gång jag går mer än en meter ifrån henne. Råkar jag komma för långt bort så att hon inte ser mig går hon helt bananas och bryter ihop av skräck.
Det är rätt svårt med koncentrationen när man har en babblande femåring som stirrar på en när man sitter på toaletten och försöker göra sina behov. Och dessutom kommenterar det man försöker göra.
Vissa behov går ju liksom inte att bortse ifrån.

Och mannen, han är ute och reser, sover på lugna och stillsamma hotell med egen toalett!!

Man ska vara tacksam, det ska man!