Jag känner mig nästan lycklig.
Idag har jag varit hos tandläkaren.
Jag har inte vågat berätta det eftersom jag kraftigt har förträngt det hela.
Jag har på senare år utvecklat tandläkarskräck.
Dock inte för att det gör ont direkt.
Mer så att jag är rädd för att tandläkaren ska säga att jag har 18 hål,
hela munnen full av tandsten eller att varenda tand håller på att ramla ur munnen på mig.
Tandlossning är det värsta ord jag vet.
Sen är det också det här med kostnaden.
Att aldrig veta om man kommer undan med avgiften för undersökningen eller om man måste lägga varenda krona av sin lilla lön på tänderna fram till semestern.
Det är vidrigt att ligga där och höra tandläkarens hummande när hon petar runt i munnen.
Ligga på helspänn och be till högre makter att hon snabbt ska gå vidare till nästa tand.
Stannar hon för länge vid en och samma kan det betyda något icke önskvärt.
Men idag mina vänner gick det hela vägen.
510 riksdaler för undersökningen.
Inget mer!
Inga hål och ingen tandsten.
Dessutom sa hon att det såg fint ut. ( hon är annars väldigt restriktiv med beröm)
Jag måste faktiskt erkänna att jag varit ganska nitisk med tandstickor och flux detta året.
Det känns som om jag vunnit på lotto.
Man kanske skulle köpa sig en lott.
Jag blev så till mig att jag dristade mig att boka tid för borttagning av munnens två amalgamfyllningar à 1500 kronor.
Jag menar, vad ska man annars lägga pengarna på.
