Ibland är man inte så stöddig!!

När man är en smärtkänslig hypokondriker som svimmar när man ser minsta lilla bloddroppe, så är det inte så fiffigt att skära sig.
Särskilt inte så att det blöder en del.
Då kan det lätt bli lite dramatiskt.
Hysteriskt skrik, kallsvettningar, yrsel och illamående.
Virpan, som såg det hela undrade kort och koncist:
- Kommer mamma dö nu?

Själv trodde jag nästan det.

När vi kom till akuten konstaterade mannen att då var vi här igen då.
Sen deklarerade han högt och tydligt att jag minsann skurit mig i handleden, som värsta självmords kandidaten.
Jag råkade skära mig i handleden rättade jag.
Sen tyckte han det var jävligt dyrt också.
Jag kunde ju inte få upp plånkan eftersom jag var tvungen att trycka mot såret med min friska hand för att hindra ett blodbad.
- 400 spänn, nästa gång tråcklar jag ihop det själv.
Jojo minsann.
Han skulle gärna velat bli kirurg.

Jag tyckte jag fick mycket för pengarna.
4 timmar väntan (tittade på mästarnas mästare utan ljud)
1 stelkrampspruta
1 pencilinrecept
2 bedövningssprutor som gjorde ont satan när han grötade runt i såret.
2 olika trådar sydde farbror doktorn med. En sockertråd som försvann av sig själv.
Han var noga med att poängtera att man inte gick upp i vikt av den.
Mitt minsta problem just då.

Mannen var helt hänförd över att få se hur dom grötade runt ryckte i mina senor.
Han gillar inälvor och sånt.
Det han grämer sig mest för i hela sitt liv är att han inte tittade i min mage under kejsarsnittet.
Jag kände mig bara äcklad över hela situationen.
Sen pratade han sig varm om hur det såg ut när senan var lös när jag rörde mina fingrar och hur doktorn drog i den.

Sen säger doktorn att han känner igen mig och att vi gått på samma skola.
Då har du chans att ge igen nu då, säger mannen till farbror doktorn som sitter med värsta sprutan i handen.
Kul!!
Jag är iallafall stolt över mig själv.
Jag varken svimmade eller kräktes.
Även om det var nära.
På fredag ska jag lägga om såret och imorgon ska jag jobba igen.
Slutet gott, allting gott!